Barndomsvatten

Man går inte in i Loftahammar och Källvik om man inte har något ärende dit. Det ligger för långt in i viken. 1970 - 1973 hade vi många ärenden till Loftahammar i min familj. Vi hade vår lilla Vega med segelnummer 373 liggande inne i den nya marinan med två bryggor och litet bojar. Vår Vega hade röd linje och hetta Amanda. Det var inte många som hade röd linje - det kunde man specialbeställa. Det var nog det enda man kunde specialbeställa på den första generationens "havskryssare". Idag kan man specialbeställa allt om man köper ny båt, till och med inredninglayout och hur många hytter man skall ha.

Vår Amanda tog oss till många fina ställen under 4-5 somrar i Östersjön och lade grunden för mitt sjöintresse. Eller också var det så att jag såg hur oroliga båtmanövrarna stundtals var för mamma och pappa och hur de ibland skrek på varann vid spänningsfyllda moment eller när motorn lade av (och det gjorde den vid varje åskväder och vid varje angöring av kritisk kust som jag minns det). Rikard min bror dök alltid ner lääängst fram i förpiken med en Kalle Anka limmad framför ansiktet så fort luften började dofta "shit nu händer det igen!". Den tillfälliga men oförglömliga skräcken / osäkerheten i pappas ansikte när något oväntat hände kanske startade min självpåtagna utbildning. Jag kanske tog kontroll på min egen skräck genom att lära mig hantera båten själv. Jag kunde segla både Vegan och Vernerssons Comfort 30:a själv redan som 14 åring.

Under de somrarna gick jag ju även på seglarskola och senare även sjövärnskår på Spårösund utanför Västervik och lärde mig navigera och segla småbåtar i det extremt smala och strömmande Spårösund (..och ta skit från äldrekursare - men det är en annan story).

Igår kom jag, tillsammans med Lollo, således tillbaka till Källvik och Loftahammar för första gången sedan 1973. Fantastiskt! Källvik såg ut som jag minns det och även Loftahammar (vi åkte in med bil och köpte mat och tittade i marinan). Man går runt och smakar på gamla upplevelser och minnes-sekvenser mer än man ser på det som verkligen finns där i synfältet just då. Man har ett sorts filmglasögon på sig som använder faktiska synintryck som rekvisita för att spela upp en gammal historisk sekvens från samma plats flera decennier tidigare. Där står man med halvöppen mun och förundras och ser förmodligen skitrolig ut. Ingen annan ser ju filmen, bara jag.

Björn Karlsson framför sitt underbara sommarhus i Källvik.

Vi skall ta emot Christoffer och Kalle och mina föräldrar, Ulla och Bengt, ombord idag lördag. Pappa tyckte Källvik var bra för där kan man ställa bilen hos familjen Karlsson, Björn och Margareta Karlsson (Nalle och Maggan). Jag ringde Nalle på väg in i Källvik och styrde inåt. Jag såg till min stora glädje att inte bara Nalle stod på bryggan utan även Anna och Karin, döttrarna, som vi lekt så mycket med under barndommen. Vi seglade och de åkte motorbåt över hela böljan från Kalmar i söder till Stockholm i norr under de åren vi hade Amanda. Karin gick i Rikards klass.

Det var skitkul att träffa hela klanen Karlsson. Vi blev bjudna på middag av alla; Nalle och Maggan, Annas familj med ursöta barn och Karins familj med ursöta barn och en 11 åring som fyllde år just idag. Det blev en helt underbar kväll av minnen, skratt och möten igen som vuxna människor. Som bakgrund och drivmedel var nyfikenheten av hur ett liv kan utvecklas och vilka vändor och utmaningar man möter och hur det utvecklar en människa. Smärta och sjukdom, yrkesval, livsval, utlandsboende och att hitta kärnan i sig själv och i slutet försöka ge den till världen på sitt sätt. Det blev en oförglömlig kväll full av gapflabb, humor och allvar blandat i en underbar kompott. Under tiden hade skocken ungar tagit Lomah i besittning som badplattform och roade sig furstligt med att hoppa i vattnet från båten och från Julle.

Vid elva tiden traskade Lollo och jag ner och lade oss i Lomahs trygga buk och sov oss igenom ytterligare en grymt blixtrande natt med slagregn och åska. Jag hade givetvis glömt stänga ventilen vid navbordet så nu är det plaskblött i rumpan. Kudden torkar nog i solen idag.

Nu i skrivande stund kommer solen för första gången fram genom dimma och gråvädersmoln. Det blir en fin dag med nya säkert nostalgiska upplevelser. Jag har lovat alla barn att få åka med båten till Loftahammar och fylla på vatten. De jublade! Det blir nog en bra start för Ulla och Bam också - komma till Loftahammar med båt. Sen skall vi under tre dagar glida runt i våra gamla hemmavatten och hitta gamla och nya vikar mellan Loftahammar och Spårösund.